Fröken Perssons funderingar....

Varför har man alltid samma problem när man ska iväg, inget att ta på sig!! Kan stå i garderoben och framför spegeln hur länge som helst och inget blir bra. Känns det igen?
Därför har jag nu tagit tag i mitt STORA problem och shoppat lite nya outfits till vårens och sommarens partaj. Bland annat denna supersöta tunika (i lite kräkig färg) men som jag tror kan vara snygg mot mina snart brunbrända armar. Samma sak krävs till den vita blusen, lite bränna och ett par snygga jeans sen är man hetast i stan. Ooo vad jag längtar till mitt paket dimper ner i brevlådan. Tänk vad lite shopping kan göra med humöret!!

Idag är det med blandade känslor dagen fortgår. Från att innan ha haft så gott hopp om livets ljus ser allt plötsligt kolsvart ut igen. Förstår egentligen inte varför jag är förvånad, så har mitt liv alltid sett ut höga berg och lika djupa dalar. Kanske kan det ha att göra med att det idag är min tur. Har en känsla av att en viss kusin är på slående gott humör. På ett sätt är det tur att vi skiftas om att vara uppe eller nere. Slår aldrig fel, vaknar jag med mungiporna neråt kan jag garantera att jag kommer mötas av kusins stora leende så fort jag öppnar dörren till jobb. Är jag däremot glad som en speleman är det lika säkert att kusin har gråa tankar. Idag känner jag exakt så som hon kände förra veckan, inget ljus. Nu är det min tur att stirra på takkroken för att försöka få klarhet i om den håller min tyngd. Nej det var väl ganska överdrivet men det är åt det hållet tankarna går. Sen hjälper det inte att en viss miss A inte talar klarspråk nånstans. Pratade med henne precis och det kändes som om det enda råd hon kunde ge mig vara att ställa tofflorna och vandra vidare. Är verkligen hög tid att leta efter nån annan som kan ge bättre råd, jag blir galen på allt detta negativa!! Kan även vara så att det är sakerna jag fått veta nu som gör mig ont, men är fullt nödvändiga för mitt fortsatta varande. Sånt som jag måste få veta men ändå skräms för. Vill inte att det ska vara så, att den bild jag byggt upp plötsligt rasar. De rykten jag hört och skrattat bort visar sig vara sanna. Så otroligt pinsamt att man inte själv har sett det som alla andra verkar ha sett. Varför ska man ha så svårt för att förstå eller beror allting på förnekelse in i det sista....

Hela dagen börjar med att jag vaknar går ut i hallen och ser vad som verkar vara sexton par skor slängda lite varstans på golvet. Okej att Jessica kan vara lite lössläppt men detta verkar ju vara överdrivet tänker jag. Går ut i köket och ser en vas med påskliljor (självplockade mitt i natten skulle jag tro) och ett "romantiskt" brev signerat Fredde bredvid. Innehållet i brevet har jag censurerat till allas lättnad, sådana ord får inte vara med i min eleganta blogg. Går till soffan med min STOOORA kaffekopp som behövs för att vakna en dag som denna, slår mig ner och undrar över exakt vem som befinner sig i Jessicas sovrum. Är det hela MFFs herrlag eller några trevliga grabbar från gårdagen? Efter en stund kommer Fredde utörlande med rufsig frisyr och en sky av dagen efter odör runt sig. En stund senare kommer Tompa och Jessica också ut, aha då har jag fått svar på vems skorna i hallen var. Lukten blir inte bättre nu när tre personer har slagit sig ner runt en och rumsdörren står öppen så all väldoft kan spridas i lägenheten. Efter en stund upptäcker vi att Fredde har ett stort V-märke av svart sot på kinden. Ingen vet hur det har kommit dit inte ens Fredde själv (säger en del om promillehalten från gårdagen). Har väl lutat sig mot en smutsig lyktstolpe på den vingliga vägen hem, gissar jag. Känns som riktig semester, äter frukost i solen och pratar om gårdagens bravader. Bland annat om Jessicas och Freddes karaoke version av Bed of roses dedikerad till mig och Tompa som snart ska bli föräldrar. WHAT!!! Man såg i alla killars ögon "rör inte henne hon ska bli mamma" blicken. Tack Fredde för en lyckad raggningskväll. Nu när man börjar bli gammal måste man ta alla chanser man får och nu gjorde du så att en hel lördag gick till spillo?. Tack och åter tack!!

(Carro nu måste jag väl vara värd åtminstone 3 fjortispoäng!!)

Jag trodde det skulle bli bättre, men situationen har försämrats avsevärt. Och du vet att jag visst förstår att en av oss måste gå. Jag trodde enda kravet var att bli kär men relationshantering blir maktbegär. Och jag vet att kopplingen har lossnat så att en av oss måste gå..

Det är svårt att förlåta när någon har långa minnen. Det är så enkelt men vi lyckas ändå krångla till det. Invirade i intrigerna. Och det är knappast nåt som lever vidare. Vidare anser jag att det gått för långt, jag tror vi båda fått nok av sånt. Om och om tusen och en gång går det. Jag säger nånting och du missförstår det, tillliten försvann för längesen, nu kollar du min telefon och min msn. Nämligen svartsjuka brukar jag ljuga allt slutar alltid med att du tjurar så till din prinsessa dyker upp på sin vita häst borde lika barn avika bäst.

Lika barn avika bäst så jag drar ett bloss på min ciggarett och jag har inte mycket att lägga till. Men det är bäst att vi träffar vem vi vill. Oo ja..

Nu har min mormors begravning varit, nu är hon en ängel. Vet att hon sitter där på ett litet vitt moln och håller tummarna för mig när jag ska göra nåt speciellt. Att hon oroar sig för oss alla när vi lämnar landet för semester (är ju skönast när alla är hemma).

Hoppas att vi kommer att ses igen på en annan plats. Tror nog egentligen inte på allt med himmel, paradis och sånt. Men det är en fin tanke, att vi alla ska mötas igen på "världens" bästa plats. Där gräset alltid är grönt, himlen alltid så där härligt klarblå, man går barfota och känner daggen mellan tårna. Dit där rosor aldrig dör, som vi sjöng på begravningen. Känns konstigt om vi alla sätts till världen för att leva våra liv, slita för att skaffa oss en bra utbildning, ett välbetalt jobb, en fin familj och många nära vänner. Sträva för att få den senaste bilen, finaste villan eller dom mest väluppfostrade barnen om vi sen ska sluta som gödsel i någons rabatt. Är det så känns allt fruktansvärt meningslöst och orättvist. Varför sättas här på jorden om man ändå bara ska ryckas upp en dag när nån tycker det passar. Och vem bestämmer när tiden är kommen, när man är klar liksom. Som när barn dör vem tog det beslutet och varför. Har dom en jury som röstar fram eller är det allsmäktig själv som står för dom tunga besluten? Borde ju finnas nån högre mening med det hela, men förmodligen inte.

Jag vet oavsett vad som är sant eller falskt att min mormor (lätt) är en ängel.

Tänker mycket på min morfar. Han är en riktig superman! Tänk om alla män var som honom, klarar sig finemang nu (rent fysiskt alltså och han är ändå 89 år). Måste känna sig otroligt ensam när han nu har mist sin livskamrat. Dom har verkligen gjort allting tillsammans, om dom har bakat en kaka har mormor rört till smeten och morfar bröat formen. Dammsög morfar dammade mormor under tiden. Nu får det bli andra bullar, har ju inte så mycket val heller för den delen. Om han inte har tänkt träffa en ny tant. Tänk så fantastiskt det hade kunnat vara, att ha någon att spendera sina sista år med. Det hade han varit väl värd, att bli kär en gång till. Tror att mormor hade unnat honom det, men man kan ju aldrig vara säker.

Fast om man tänker efter skulle man inte vilja att ens närmaste aldrig skulle klara av att gå vidare, om man själv gick bort. Hade hoppats att folk inte skulle gå helt under av sorg, men ändå vill man bli ihågkommen svår balansgång det där.

Saknad, men inte alltför sörjd för. Men saknad när någon har gått bort känns ganska nära kopplat till sorg, för att man (kanske) aldrig mer kommer att ses. Aldrig höra deras röst igen, aldrig få känna deras närhet.

Hur kan man nånsin vara beredd?

Du gav mig allt ett hjärta kan, du lever kvar i oss så länge livet ger oss tid.

Vi fick låna en ängel, som spred sitt ljus i vårt liv i varje andetag.

Hon togs bort från oss alldeles för tidigt, vi fick låna en ängel för en stund.