Min ängel....
Nu har min mormors begravning varit, nu är hon en ängel. Vet att hon sitter där på ett litet vitt moln och håller tummarna för mig när jag ska göra nåt speciellt. Att hon oroar sig för oss alla när vi lämnar landet för semester (är ju skönast när alla är hemma).
Hoppas att vi kommer att ses igen på en annan plats. Tror nog egentligen inte på allt med himmel, paradis och sånt. Men det är en fin tanke, att vi alla ska mötas igen på "världens" bästa plats. Där gräset alltid är grönt, himlen alltid så där härligt klarblå, man går barfota och känner daggen mellan tårna. Dit där rosor aldrig dör, som vi sjöng på begravningen. Känns konstigt om vi alla sätts till världen för att leva våra liv, slita för att skaffa oss en bra utbildning, ett välbetalt jobb, en fin familj och många nära vänner. Sträva för att få den senaste bilen, finaste villan eller dom mest väluppfostrade barnen om vi sen ska sluta som gödsel i någons rabatt. Är det så känns allt fruktansvärt meningslöst och orättvist. Varför sättas här på jorden om man ändå bara ska ryckas upp en dag när nån tycker det passar. Och vem bestämmer när tiden är kommen, när man är klar liksom. Som när barn dör vem tog det beslutet och varför. Har dom en jury som röstar fram eller är det allsmäktig själv som står för dom tunga besluten? Borde ju finnas nån högre mening med det hela, men förmodligen inte.
Jag vet oavsett vad som är sant eller falskt att min mormor (lätt) är en ängel.
Tänker mycket på min morfar. Han är en riktig superman! Tänk om alla män var som honom, klarar sig finemang nu (rent fysiskt alltså och han är ändå 89 år). Måste känna sig otroligt ensam när han nu har mist sin livskamrat. Dom har verkligen gjort allting tillsammans, om dom har bakat en kaka har mormor rört till smeten och morfar bröat formen. Dammsög morfar dammade mormor under tiden. Nu får det bli andra bullar, har ju inte så mycket val heller för den delen. Om han inte har tänkt träffa en ny tant. Tänk så fantastiskt det hade kunnat vara, att ha någon att spendera sina sista år med. Det hade han varit väl värd, att bli kär en gång till. Tror att mormor hade unnat honom det, men man kan ju aldrig vara säker.
Fast om man tänker efter skulle man inte vilja att ens närmaste aldrig skulle klara av att gå vidare, om man själv gick bort. Hade hoppats att folk inte skulle gå helt under av sorg, men ändå vill man bli ihågkommen svår balansgång det där.
Saknad, men inte alltför sörjd för. Men saknad när någon har gått bort känns ganska nära kopplat till sorg, för att man (kanske) aldrig mer kommer att ses. Aldrig höra deras röst igen, aldrig få känna deras närhet.
Hur kan man nånsin vara beredd?
Du gav mig allt ett hjärta kan, du lever kvar i oss så länge livet ger oss tid.
Vi fick låna en ängel, som spred sitt ljus i vårt liv i varje andetag.
Hon togs bort från oss alldeles för tidigt, vi fick låna en ängel för en stund.
