Upp som en sol ner som en pannkaka!
Idag är det med blandade känslor dagen fortgår. Från att innan ha haft så gott hopp om livets ljus ser allt plötsligt kolsvart ut igen. Förstår egentligen inte varför jag är förvånad, så har mitt liv alltid sett ut höga berg och lika djupa dalar. Kanske kan det ha att göra med att det idag är min tur. Har en känsla av att en viss kusin är på slående gott humör. På ett sätt är det tur att vi skiftas om att vara uppe eller nere. Slår aldrig fel, vaknar jag med mungiporna neråt kan jag garantera att jag kommer mötas av kusins stora leende så fort jag öppnar dörren till jobb. Är jag däremot glad som en speleman är det lika säkert att kusin har gråa tankar. Idag känner jag exakt så som hon kände förra veckan, inget ljus. Nu är det min tur att stirra på takkroken för att försöka få klarhet i om den håller min tyngd. Nej det var väl ganska överdrivet men det är åt det hållet tankarna går. Sen hjälper det inte att en viss miss A inte talar klarspråk nånstans. Pratade med henne precis och det kändes som om det enda råd hon kunde ge mig vara att ställa tofflorna och vandra vidare. Är verkligen hög tid att leta efter nån annan som kan ge bättre råd, jag blir galen på allt detta negativa!! Kan även vara så att det är sakerna jag fått veta nu som gör mig ont, men är fullt nödvändiga för mitt fortsatta varande. Sånt som jag måste få veta men ändå skräms för. Vill inte att det ska vara så, att den bild jag byggt upp plötsligt rasar. De rykten jag hört och skrattat bort visar sig vara sanna. Så otroligt pinsamt att man inte själv har sett det som alla andra verkar ha sett. Varför ska man ha så svårt för att förstå eller beror allting på förnekelse in i det sista....
