Fröken Perssons funderingar....

Ikväll var det då dags för barnpassning. Jag och Jess ska passa mina goa brorsbarn och kolla in melodifestivalen samtidigt. Försöka åtminstone, när man är sex och fyra är det svårt att sitta still längre än tio minuter åt gången, om man inte äter glass (och det är svårt även då, man kan springa med glass tro mig). Myror i brallan är väl en underdrift när det gäller ungar med en hel massa spring i bena. Ska konstigt nog bli skönt att jaga ungar runt i huset med wettextrasan och torka där dom spillt, få sår i öronen för att Sofie ska berätta nåt hon tycker är jätteviktigt med en decibel som gör att det knastrar i öronen. Finns väl inget som gör en mer glad än ungar. Ska bli kul att få leka i trädgården lite, det saknar jag nu när jag bor i lägenhet. Jag och Hannes ska öva på att skjuta mål, stackarn har ju börjat träna fotboll och behöver nog öva upp det där med målkänslan, då kommer ju jag väl till pass (öhhh). Sen blir det uppstigning klockan sju på söndag morgon, Hannes ska vara med i en fotbollsturnering och blir hämtad åtta. Varför vid denna okristliga tid och på guds enda vilodag (kan man undra)??? Har en känsla av att jag förmodligen kommer försova både mig, Jess och barnen, bli tvungen att kasta på hannes fotbollskläderna (en strumpa av varje eller så) trycka i honom en macka och i panik förklara för (stackars) Joels mamma om hur min klocka inte ringt!! Tur att man känner sig själv. I såna här lägen känns barn inte som nåt jag har på min önskelista, det är inte prioritet ett åtminstonde. Klart att jag vill ha barn och bli en kanelbullsbakande mamma med ett röd och vit rutigt förkläde som alltid är glad (hmmm) men det får nog dröja några år till.