Fröken Perssons funderingar....

Varför är det alltid så att det man vill mest, är det som är sämst för en. I alla lägen i mitt liv oavsett är detta ett genomgående tema. Det som man mår dåligt av, eller som ganska garanterat kommer göra ont är det som lockar mig mest. Vad är det för spänning jag söker?? Man blir ta mig attan aldrig klok på nånting, men det är väl det som kallas livet (har jag börjat förstå). Meningen har nog aldrig varit att man ska lära sig hur allt ska vara, att man ska börja förstå, se ett mönster. Om man hittade den gyllene koden som gör livet lätt att leva hade man varit nöjd då? Förmodligen inte, då hade allt säkert blivit tråkigt istället. Saknar faktiskt vår dagliga kontakt (knäppis) även om vi gör varandra illa så vill jag ändå. Just nu verkar det inte funka så tyvärr. Tänk att allt skulle sluta så här, det hade man väl aldrig trott. Hörde något bra igår, när man närmar sig slutet av något kommer man alltid att tänka på början. Det är precis så det känns, sitter och tänker tillbaka på allt knasigt vi gjort tillsammans. Ja, du vet själv. Vem vet, kanske en dag när allt har lagt sig och vi båda har insett att äganderätten faktiskt är uppsagd för en bra stund sen (som Kent sagt, kontraktet är slut) att det kan gå lättare. Ska bli spännande att få träffa denna människa som nu upptar all din tid. Förmodligen kommer jag inte tycka att det är lajban men det är nog ganska naturligt kan jag tro.

Vem får nu se alla tårar på din kind, vem får nu se dom mot din hud?