Fröken Perssons funderingar....

I går såg jag avsnittet när Ross och Rachel gör slut, första gången.
Man kan inte låta bli att fälla en tår, för kärlekens skull.
Det kan göra så ont och det kan samtidigt få en att må så bra.
Svårt med något som är så dubbelt.
Man kan gå som på lätta moln hela dagarna, bli glad och pirrig vid blotta tanken på honom.
Eller lika gärna vara långt ner i avgrunden och börja gråta för att det gör så ont i hjärtat.

Jag både vill och inte vill ge mig in i denna leken igen.
Fast det är kanske normalt när man blivit lämnad och lurad på samma gång.
Lite rädd för att blotta mig men samtidigt trött på att inte våga.

Detta gjorde nog ingen klokare men det var nog inte min mening i heller.