Hem eller så
Min fantastiska hemresa:
Allt började med att jag fick springa ifatt min buss som var fem minuter för tidig. Det hade kanske inte gjort nåt om det hände en gång i kvartalet, men detta händer i stort sätt VARJE DAG. Jag som har så få irritationsmoment i mitt liv har gjort detta till ett av dom största problemen någonsin.
Andfådd och sur fick jag såklart ingen sittplats i heller, ska jag behöva stå hela vägen hem eller, tänkte jag. Men nej, jag hade tur för redan vid Davidshall hoppade folk av så jag kunde sätta mig. Problemet var bara att jag på vägen till mitt säte fastnade med min ena fot bakom/under/runtom min andra fot på nåt konstigt sätt. Detta ledde i sin tur till att jag nästan besökte en farbrors knä för en stund, men jag hann som tur var räta upp mig innan skadan var skedd.
När jag äntligen blir avsläppt på min hållplats och ska gå de resterande 67 stegen för att komma hem. (Låter konstigt men det är ganska noga uträknat). Beror iofs på vilket håll man tar, men mitt håll är 67 steg iaf. Det är vad som skiljer mellan mitt efterlängtade hem och busshållplatsen.
Då saktar en bil in och blinkar på mig med helljuset. När bilen och jag är jämnsides med varandra sitter Bmwkillen med värsta flinet och vinkar kom med sin hand.
-Jo men så att, klart att jag kommer. Vad trodde du, att det krävdes mer än en blinkning med helljuset för att få mig i säng. Då trodde du fel grabben. Har aldrig träffat på en charmigare typ än du. Vill du ligga med mig i bilen eller ska jag få följa med hem, its your call.
Kontentan:
Jag varken bor eller jobbar på Industrigatan och vill helst bli lämnad ifred.
Dessutom krävs det lite mer än så för att jag ska falla, så det så. Lägg till några slick runt munnen och en liten tutning så ska du nog se att det ordnar sig, neandertalare.
Allt började med att jag fick springa ifatt min buss som var fem minuter för tidig. Det hade kanske inte gjort nåt om det hände en gång i kvartalet, men detta händer i stort sätt VARJE DAG. Jag som har så få irritationsmoment i mitt liv har gjort detta till ett av dom största problemen någonsin.
Andfådd och sur fick jag såklart ingen sittplats i heller, ska jag behöva stå hela vägen hem eller, tänkte jag. Men nej, jag hade tur för redan vid Davidshall hoppade folk av så jag kunde sätta mig. Problemet var bara att jag på vägen till mitt säte fastnade med min ena fot bakom/under/runtom min andra fot på nåt konstigt sätt. Detta ledde i sin tur till att jag nästan besökte en farbrors knä för en stund, men jag hann som tur var räta upp mig innan skadan var skedd.
När jag äntligen blir avsläppt på min hållplats och ska gå de resterande 67 stegen för att komma hem. (Låter konstigt men det är ganska noga uträknat). Beror iofs på vilket håll man tar, men mitt håll är 67 steg iaf. Det är vad som skiljer mellan mitt efterlängtade hem och busshållplatsen.
Då saktar en bil in och blinkar på mig med helljuset. När bilen och jag är jämnsides med varandra sitter Bmwkillen med värsta flinet och vinkar kom med sin hand.
-Jo men så att, klart att jag kommer. Vad trodde du, att det krävdes mer än en blinkning med helljuset för att få mig i säng. Då trodde du fel grabben. Har aldrig träffat på en charmigare typ än du. Vill du ligga med mig i bilen eller ska jag få följa med hem, its your call.
Kontentan:
Jag varken bor eller jobbar på Industrigatan och vill helst bli lämnad ifred.
Dessutom krävs det lite mer än så för att jag ska falla, så det så. Lägg till några slick runt munnen och en liten tutning så ska du nog se att det ordnar sig, neandertalare.
Kommentarer
Trackback
