Fröken Perssons funderingar....

Det finns nog inget mer öde än Malmö en "tidig" lördagsmorgon. Promenerade till jobb i morse, i lugn takt men med huvudet fullt av tankar. Den öde staden passar ganska bra ihop med mitt nuvarande humör. Utanför stadens uteställen låg spillda drinkar, ölflaskor, spyor och fimpar. Här har folk festat för bara några få timmar sen, för att fira eller för att försöka glömma. Undra om det blev en lyckad kväll eller om spyans ägare bittert ångrar allt idag och vaknar med kroppen full av ångest. Undra hur många hjärtan som gick i kras här igår, eller hur många som fick gå hem ensamma med trasig själ. Låter så deppigt men det är så mina tankar rullar just nu. Hade det varit en annan helgmorgon som jag vandrade genom Malmö hade kanske tankarna gått åt ett annat håll. Undra hur många som skrattade och dansade här igår, eller något liknande. Just nu går alla mina tankar i tragikens tecken. Jag menar inte att man tvunget måste må dåligt eller ha ett trasigt hjärta bara för att man är ensam. Oftast är man glad och nöjd med det. I nästan alla fall har man ju valt det själv, mer eller mindre. Det svåra är precis i början när man inser att man står själv mot världen. Fast i detta fallet står jag hellre ensam än med någon som drar mig med neråt.

Idag var sista sms:et skickat med all info som behövdes, nu är det dags för mig att få ett riktigt avslut.