Fröken Perssons funderingar....

Varför tänker jag som jag gör och framför allt varför tänker jag så mycket som jag gör?
Är jag mer komplicerad än alla andra?
Har jag orimliga krav eller har jag bara träffat fel?
Varför känns det så tomt och konstigt när det borde kännas pirrigt och bra?
Går det att tvinga fram känslor om personen är tillräckligt bra för en?
Är jag omöjlig att leva med? Eller är det jag själv som skapar denna omöjlighet?
Kan man bli så trött på allt vad kärlek heter att man helt enkelt inte vill mer?
Eller är det en slags försvarmekanism som startar varje gång jag försöker börja om? 
Jag kanske försöker för mycket, men det är ju så otroligt tråkigt att vara ensam.

Men framför allt:
Varför gör det fortfarande ont när han är i mina tankar?
Borde det inte sluta göra så förbannat ont snart?