Utdrag ur Mark Levengoods bok...
När man håller ett föredrag ute i landet blir man i regel avtackad efteråt. Då säger de att det har varit roligt och intressant, det säger de även om det har varit tråkigt och ointressant för de är artiga, och så vill de överräcka den här lilla gåvan som ett tecken på sin uppskattning. Den lilla gåvan är vanligtvis något i keramik eller en bok som heter "Röddelöga-från bondesamhälle till industrin på 300 år". Då tar man på sig sin "precis vad jag behöver"-min och bläddrar intresserat i boken, väl medveten om att detta är sista gången någon kommer att öpnna denna bok. Ibland får man blommor, då blir man glad, för blommor är vackra och tar slut, till skillnad från saker i keramik som bara vägrar ta slut tills någon har godheten att av misstag ha sönder dem, eller böcker som står och skriker i bokhyllan "snälla läs mig, han hatar mig. Han vet inte ett skit om Röddelöga fast jag har stått här i 16 år".
På denna lilla scen i Värmland är det varken keramik eller böcker. Nej, jag avslutar mitt föredrag och får en fin applåd. Då kommer någon upp på scenen och vinkar lite förebrående till publiken att sluta klappa i händerna. När det blir tyst harklar han sig meningsfullt . "Jag är blomsterkonstnär" förkunnar han med något slags dyster upphetsning. Ajaj det låter inte lovande. Blomsterkonstnärer måste utbildas på samma ställe som nagelskulptörer. Jag tar på mig min "vad spännande med en blomsterkonstnär"-min. Han fortsätter: "Jag har suttit hemma och funderat, vem är du egentligen Mark Levengood? Och när jag kom på svaret skapade jag dig i blommor." Han tar fram florasvaret på vem jag egentligen är. Jag sväljer. Det är det mest hiskeliga jag sett i hela mitt liv. Några torra pinnar stretar åt olika håll, något slags pirayaliknande grön blomknopp i mitten. Det är som om tiden står stilla, så pinsamt är det. Publiken applåderar våldsamt, jag finner mig åter och tar på min "vad kul att se ut som en rishög från helvetet"-min.
Men i bilen på väg hem ser ingen mig, och då kan jag med rätta se precis så arg ut som jag känner mig. Hela mitt liv har jag funderat på vem jag egentligen är, denna blomsterkonstnär tycker att han kommer fram till rätt svar efter en stunds pretentiöst grubblande och drar slutsatsen att jag egentligen ser ut som någon slags svulst man får i tarmen om man inte äter mycket fibrer.
Vi måste akta oss för att hävda några som helst absoluta sanningar om varandra, det kan bara bli fel. Jag saktar ner bilen, öppnar rutan och hivar blomstereländet ut genom fönstret. Hoppas ingen får punktering när de åker över det kvistiga spektaklet. Tänk vad förvånade de kommer att bli när de stiger ur bilen och säger "Hoppsan, vi körde visst över Mark Levengood".
På denna lilla scen i Värmland är det varken keramik eller böcker. Nej, jag avslutar mitt föredrag och får en fin applåd. Då kommer någon upp på scenen och vinkar lite förebrående till publiken att sluta klappa i händerna. När det blir tyst harklar han sig meningsfullt . "Jag är blomsterkonstnär" förkunnar han med något slags dyster upphetsning. Ajaj det låter inte lovande. Blomsterkonstnärer måste utbildas på samma ställe som nagelskulptörer. Jag tar på mig min "vad spännande med en blomsterkonstnär"-min. Han fortsätter: "Jag har suttit hemma och funderat, vem är du egentligen Mark Levengood? Och när jag kom på svaret skapade jag dig i blommor." Han tar fram florasvaret på vem jag egentligen är. Jag sväljer. Det är det mest hiskeliga jag sett i hela mitt liv. Några torra pinnar stretar åt olika håll, något slags pirayaliknande grön blomknopp i mitten. Det är som om tiden står stilla, så pinsamt är det. Publiken applåderar våldsamt, jag finner mig åter och tar på min "vad kul att se ut som en rishög från helvetet"-min.
Men i bilen på väg hem ser ingen mig, och då kan jag med rätta se precis så arg ut som jag känner mig. Hela mitt liv har jag funderat på vem jag egentligen är, denna blomsterkonstnär tycker att han kommer fram till rätt svar efter en stunds pretentiöst grubblande och drar slutsatsen att jag egentligen ser ut som någon slags svulst man får i tarmen om man inte äter mycket fibrer.
Vi måste akta oss för att hävda några som helst absoluta sanningar om varandra, det kan bara bli fel. Jag saktar ner bilen, öppnar rutan och hivar blomstereländet ut genom fönstret. Hoppas ingen får punktering när de åker över det kvistiga spektaklet. Tänk vad förvånade de kommer att bli när de stiger ur bilen och säger "Hoppsan, vi körde visst över Mark Levengood".
Kommentarer
Trackback
