Fröken Perssons funderingar....

Utan någon som helst förvarning var han borta. Utan ett ord eller minsta lilla tecken hade han helt plötsligt lämnat min sida. Jag kunde knappt tro att det var sant. Första dagarna var jag i chocktillstånd, låtsades inte riktigt om det som hade hänt. Som om jag hoppades att det var en hemsk dröm och att jag snart skulle vakna, men jag vaknade aldrig.
Han hade egentligen inte varit där vid min sida så särskilt länge men jag upplevde ändå den största saknaden jag någonsin känt. Kanske var det just för allt han hade lovat som det gjorde så ont när han gick. Han hade ju precis kommit. Det var som om han väntade ut precis rätt ögonblick att svika. Då när man är som mest sårbar, när kärleken tagit över allt förnuft tog han sats och drog.

Har aldrig upplevt så stark hjärtesorg som jag gjorde när han gick. Han gick med så bestämda steg som om inget kunde få honom att vända tillbaks. Jag förstår nu att det självklart var ett spel som jag inte hade reglerna till. Tyvärr lärde jag mig den läxan när det redan var på tok försent.

Tror inte att han har den minsta lilla aning om riktigt hur illa han gjorde mig. Har en känsla av att mina sms gjort klart för honom att han var saknad, men inte riktigt hur mycket. Den knäppa personen i mig skulle vilja berätta det för honom, men den sunda delen i mig sätter stopp!!! Det är inte lönt, han är en kille som tillhör kategorin svin och lär inte ändra sig.

Som om han skulle säga:
-Aha, så du tycker om mig. Oj betydde jag så mycket!!
Ja men då så, du är ju också mitt livs kärlek. Vet inte vad jag tänkte på när jag lämnade dig så abrupt i våras. Förlåt om jag sårade dig.

Och sen skulle vi leva lyckliga i resten av våra dar och jag skulle få halva kungariket eller hur var det... Tyvärr askungensagor existerar INTE i verklighetens 2009.