Fröken Perssons funderingar....

I morgon är det 60 dagar, man kan knappt tro det!!! Fortfarande pendlar känslorna mellan att känna mig stolt och nöjd över mig själv till att helt vilja gräva ner mig och dö. Fast mestadels är det de glada känslorna som har övertaget.
Det blir lättare och lättare för varje dag men fortfarande så kan en hel del tid ägnas åt att försöka förstå varför jag slutade. Emellanåt  vill jag ju inget hellre än att få röka. 
Man är som en schizofren person, som om man har två viljor i kroppen som hela tiden utför någon form av kamp med varandra. Det låter säkert helt sjukt men jag tror man måste ha varit rökare för att hänga med i vad jag menar, har ändå rökt i 10 år, tyvärr.

Precis i början av mitt slutande tänkte jag kanske på ciggaretter 100 gånger om dagen mot att jag nu kanske tänker på det 40 gånger om dagen. Så visst märker jag en stor skillnad. Men min kropp är så inrutad i denna vanan man haft så länge att jag ibland kan komma på mig själv att jag rest mig från soffan och är på väg ut i köket för att hämta ciggen. Trots att jag inte rökt på två månader nu så vaknar jag vissa morgnar och ska helt enkelt röka. Man är så inkörd på vad det är man ska göra att det går på ren automatik. Inte konstigt att det är svårt att bryta vanan.

Men idag är jag i alla fall glad och nöjd över hur duktig jag är.
Att jag utan problem kan cykla fram och tillbaka till jobb utan att ens bli andfådd. Jag som tidigare höll på att avlida efter halva vägen. Dessutom luktar jag bättre, känner mig fräschare och är mer pussvänlig (även om det inte uttnyttjas jättemycket).
Nej en klapp på axeln till mig och i morgon firar vi med kaka för mina 60 dagar!!!
Hipp hurra för mig...