Fröken Perssons funderingar....

Mitt:
Du tycker att du har misslyckats med något men se längre så hittar du säkert lösningar.

Tusins:
Du tycker att du kört fast men ser du längre än till skogsbrynet upptäcker du säkert ljusglimtar.

Varför tänker jag som jag gör och framför allt varför tänker jag så mycket som jag gör?
Är jag mer komplicerad än alla andra?
Har jag orimliga krav eller har jag bara träffat fel?
Varför känns det så tomt och konstigt när det borde kännas pirrigt och bra?
Går det att tvinga fram känslor om personen är tillräckligt bra för en?
Är jag omöjlig att leva med? Eller är det jag själv som skapar denna omöjlighet?
Kan man bli så trött på allt vad kärlek heter att man helt enkelt inte vill mer?
Eller är det en slags försvarmekanism som startar varje gång jag försöker börja om? 
Jag kanske försöker för mycket, men det är ju så otroligt tråkigt att vara ensam.

Men framför allt:
Varför gör det fortfarande ont när han är i mina tankar?
Borde det inte sluta göra så förbannat ont snart?

Ett stort grattis på födelsedagen till världens bästa Maria!!!
Hipp, hipp hurra för dig idag!!!!
En stor kram från mig och tack igen för allt du gör...

Vill man vara utklädd till födsel????
Usch säger jag bara...

Så kan man också se på det hela...

Hittade denna på Youtube.
Åh, det är ju precis så jag vill ha Lasse!
Kan se honom sittandes på min sängkant med gitarren.
Hans djupa stämma får mig att tänka på saker man inte borde.
Här kommer den då några månader försent, men ack så vacker text.

Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllene skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft,
ty dagen den är din.

Måste bara berätta för er om hur rolig jag var nyss.
Skickade iväg ett sms till en vän som knappt aldrig svarar på mina sms.
Eller aldrig kanske jag inte ska säga men om jag får svar så kan det ta allt ifrån en dag till en vecka.
Om jag får något svar alls vill säga.

Så jag skrev så här:
Var förberedd på ett samtal i nästa vecka.
Jag har nämligen kontaktat Guiness rekordbok om att du är världens sämsta på att svara på sms.
De tyckte att det lät som om du kunde vinna hela skiten...
Grattis i förskott!!!

Håhå, ibland är jag bara så rolig..

Nu är det alltså bestämt att Herr Gårman även ska bli Fru Gårman. Av vilken anledning kan man ju undra??
För att vårt samhälle ska bli mer jämställt?
Ja, det är inte konstigt att samhället ser ut som det gör när vi i alla dessa år bara har haft en Herr Gårman. 
Fattar inte folk att det bara är en skylt och inget mer. Hur orkar folk ens hålla på?
Jag undrar i mitt stilla sinne hur det kan finnas nån som överhuvudtaget tycker att detta är en fråga värd att ödsla tid på.
Har dessa folk möten där de på allvar blir arga och uppbrusade över att diskutera denna "viktiga fråga".
Hör man folk rabbla argument om varför det minsann borde finnas en Fru Gårman med?
I så fall är det i mina ögon, nästan lite tragiskt.

Nu undrar man bara hur lång tid det tar innan dessa folk börjar klaga på Fru Gårman.
"Varför ska hon ha kjol? Varför ser det ut som att hon har rakade ben? Varför är hon smal?"
För att få det rätt på riktigt borde vi ha nån asiatisk version, nån mörkhyad, nån kraftig etc. etc. 
Ja, ni förstår att man kan sträcka detta hur långt som helst.
Vi har i alla tider klarat oss hur bra som helst med Herr Gårman. Jag tycker att han har uppfyllt sitt syfte på ett bra sätt.
För visst var det är väl ändå därför han uppfanns och som namnet antyder, för att visa vart man ska gå.

Nej skärpning, sluta upp med dessa tramserier och ägna tiden åt något viktigare i stället!!!!

Sitter här en Lördagkväll, i min ensamhet och är alldeles generad. Ni vet sådär som man kan bli när man ser nån göra bort sig på tv. Kanske när man sett nån som tror sig kunna sjunga i Idol, eller nån som flörtar hejvilt (på fel sätt) i Bonde söker fru. Det är en konstig känsla det där att man nästan rodnar för nån annans bortgörelse, men alla kan nog känna igen sig i vad det är jag menar. Skillnaden på kvällens rodnad var att nu var det mina närmsta vänner som gjorde mina kinder svagt rosa.

Har nämligen precis kollat klart på Midsommarfilmen 06.
För att förklara filmchangern för er som inte hade turen att vara där, så är det lite Big brother/Blairwitch projekt över det hela. Ju längre filmen fortskrider desto värre blir det. Man vet inte om man ska skratta eller brista ut i spontangråt.
Fast de söta tillfällena väger trots allt upp vad som lika gärna kunde slutat i en tragedi, Andy och Kombos (och såklart fläktens) version av "Fångad av en stormvind". Som parantes så är även Andys striptease till Timbuktu ganska charmig.

Vi blir verkligen som djur på zoo när vi dricker sprit. Vet inte om det är oss alla i kombination eller om det är mängden alkohol som intas under kvällen, som gör oss till monster. Kan inte tänka mig att vi hade bettet oss så här ibland "normala" människor (en skara som vi tyvärr inte kan räknas till).
En sak är jag i alla fall helt säker på och det är att våra framtida barn aldrig (och jag menar verkligen aldrig) får se denna film. Det håller bara inte. Filmen får låsas djupt in i nåt bankvalv med dubbla lås, alternativt brännas.

Nej förresten jag är säker på en sak till....
...det var helt rätt att vi bröt, vi ser verkligen inte ut att må bra i varandras sällskap...

Man kan ju i sitt stilla sinne undra vem som kom på den briljanta idén att trycka vårt namn på t-shirts.
Och inte bara på vars en t-shirt utan på åtta stycken, fram och baksida.
Dessutom ska vi ha tryck på fyra stycken hoodies,men det blir nog bara baksida.
Mitt guldfiskminne till trots så har jag tyvärr inte lyckats glömma att det var jag, som kom med idén alltså!!

Allt detta tryckande har nu resulterat i något svullna ögonlockar, lite blodsprängda ögonvitor och en svag huvudvärk som säkert ger sig mer till känna under dagens gång.
Jag var ju uppe halva natten, men fint blir det.
Det ska bli så roligt att få ta på dessa finafinafina t-shirts och sälja en hel massa på mässan.

Hoppas våra bästa "jobberskor" blir nöjda med storlekarna vi valt på alla kläder. 
Måste även tillägga att  ni är bäst som hjälper oss så här mycket.
Utan er hade detta aldrig gått ihop, men det vet ni säkert redan om...

Glömde ju berätta att vår hemsida som Tusin så fint har satt ihop är klar nu!
Det ser så bra ut!!!
Du är så duktig men det vet du redan!!

Ni kan ju titta här själv.
Passa så klart på att handla något när ni ändå är där...

Nu har jag precis ringt och väckt min Tusin för jag vet inte vilken morgon i rad!!
Förlåt för det...
Har tydligen svårt att inse att alla inte är lika morgonpigga som jag.
Själv har man ju både ätit frukost och varit ute på morgonpromenad i det fina vädret.

Ska strax ge mig iväg igen, har några saker som måste fixas innan jobb.
Funderar på att promenera upp i stan, behöver ju som sagt röra på mig.
Fast Klabbes kommentar om att jag såg så smal ut igår värmde mitt hjärta.
Jag är tydligen tjock men ser smal ut, hur nu det går ihop??

Jaja, ni får ha en bra dag i solen tills vi hörs...

Idag lallar jag runt som på små rosa fluffmoln.
Tänk att en så liten sak kan göra så stor skillnad. 
Fantastiskt...

Så ja, då var man kär i Gustav Skarsgård!!
Förlåt Lasse, det går nog snart över ska du se...

Jag skulle behöva gå och få mitt fett vägt.
Jag vet det låter helt sjukt, men jag blev verkligen jättenojig här om dagen.
Det var när jag läste en artikel i Hemmets journal (av alla tidningar).
Den handlade om att man kan se "smal" ut men att kroppen ändå kan bestå av mer fett än vad den gör hos en som är kraftig. Jag vet bara inte om jag skulle vilja ha resultatet framför mig.
Förmodligen är det inte så positivt för min del.
Jag borde med den kosten jag håller helt logiskt  innehålla 97% fett. 
Usch, usch, usch.
Nej nu är det  sannerligen dags för förändring.
 

Pappa ringde precis och nu är det bokat!!!
Vi ska börja jogga en gång i veckan från och med vecka 41.
Ser ni att min träningsiver till och med har smittat av sig på övriga familjemedlemmar.

Sen får vi väl se vem det är som släpar vem efter sig i löpspåret.
Har en känsla av att det lär bli jag som sackar efter, men vi får väl se.
Det blir rapport efter vecka 41, kan kanske även försöka få bildbevis för alla intresserade.
Då kan ni få se hur duktig jag är!!

Det finns inga undanflykter längre!!
Inte ens en liten, liten försiktig bortförklaring gäller som anledning för mig nu!!
Det är på allvar dags för Fröken Persson att ta sig till gymmet och börja träna igen på riktigt!!
Och nej att gå förbi utanför på väg till bussen räknas inte som att "ha besökt gymmet" försök inte.
Inget jäkla mjäkande om långpromenader och sånt trams utan riktig hederlig träning.

I dag var jag för övrigt inne på Sats och skulle avboka mitt pass pga. min nuvarande väldigt ihållande förkylning.
Då visar det sig att tjejen i receptionen, som för övrigt hade rakat huvud sist jag var där, har nu nån typ av  pagelik frisyr på huvudet. Vad hände ens där?? Medans jag rabblade mitt personnummer för henne försökte jag lite smått lista ut om det var en peruk hon hade på huvudet. Det kan ju inte vara så länge sen jag var här sist, eller?
I mitt stilla sinne övertalar jag mig själv att det bara var ett litet tag sen jag tränade sist och att tjejen i receptionen förmodligen har en (vad ska man säga) sjuk hårväxt. Hon kanske tillhandahåller nån sorts rekord på snabbast växande hår i världen. Om inte så borde hon kanske ta kontakt med nån och berätta om det.

Eller så får jag försöka erkänna för mig själv att det var x antal månader sen jag var där.
Det sägs ju att första steget är att sluta förneka och det är väl där jag är nu!